Nu ska jag gå och lägga mig. Efter ett djup samtal med Lisl och lite Peter Tosh i mina öron och sinnen så känns det som att det är dags att krama kudde.

Imorgon har vi temadag på skolan, tjohej vad hela min klass kommer att komma???

HIHI jag kan nog räkna på en hand hur många som kommer vara närvarande.

Aja nu blir det sängen.

Godnatt folk <3

http://www.youtube.com/watch?v=eEum9cWIRn4&feature=related

Jag sitter just nu och lyssnar på min nya drog, Peter Tosh. Lite dimma, lite poetiskt lite flummigt.

Han ger mig en liten glimt av ett ljus, en annan värld som inte består av alla måsten som min nuvarande värld består av.

Kanske är det skytten i mig som dras till det okända. Till ställen jag aldrig varit, till saker jag aldrig gjort, till saker jag egentligen inte vågar göra, men just därför, just rädslan ger mig en kick. Jag tänker ofta "man lever bara en gång", för många är detta bara en klyscha, för mig är det mer något jag lever efter.

Jag kan inte dö och veta att jag avstått från saker, upplevelser, platser, människor, bara för att jag har varit rädd och tvekat. Mitt liv, Jag, Rebecca, jag fungerar inte så.

Jag ska dö och veta att jag åtmindstonde har upplevt allt jag har fått chansen att göra. oavsätt om det handlar om att vaccinera barn i fattiga länder i afrika eller att hoppa bungeejump.

Om jag dör med funderingar som: Undra vad som skulle ha hänt OM jag hade gått up på den där scenen och sjungit? eller UNDRA vem jag hade varit nu OM jag hade tagit den där utmaningen och följt med till Uganda.

OM jag dör med liknande funderingar, då hoppas jag att GUD straffar mig. För det där är inte Rebecca Karin Marianne Olaussen Stillmark, it's just not.