What do I know about this anyway? I'm just a stupid girl hooked on a cute guys charm...

Jag är så jäklarns uttråkad i staden Sundsvall att jag inte ens kan komma på vad jag ska skriva här... Helt sjukt patetiskt. Det finns så mycket jag vill skriva av mig men inga ord som passar in.

För övrigt vill jag meddela att om Katy Perry och "Hot & Cold" spelas en gång till på Mtv det närmsta dygnet så kastar jag ut tv:en genom fönstret. Kan dom sluta, finns det verkligen INGEN annan låt att spela?

På tal om upprepade saker så måste jag väl säga att jag är leds på det. Alltså saker som blir upprepade, saker som blir en vana, en del av vardagen. Exempelvis skulle jag vilja säga att något spännande och nytt gärna fick hända. Jag behöver nya saker, är så himla leds. Förändring where are you?!

Nytt roligt folk vore på sin plats, för all del mina underbara vänner som redan finns ni är underbara, men något nytt skulle vara behövligt i min vardag. Ge mig något! Något BRA!

Oj oj oj oj oj. Om jag tänker tillbaka på mit liv så har allting, allt allt allt, format mig. Byggt upp mig, gett mig skinn på näsan.

Jag är så glad att det fanns folk way back then som tröck ner mig, som förstörde mig totalt, helt ärligt så är jag glad över det.

Om jag någondag vinner en Oscar så ska jag tacka dom först, dessa människor som inte har ett hjärta, dom som inte vet vad respekt är. Jag ska tacka dom. För dom har varit byggstenen i min säkerhet, dom har gett mig styrkan att fortsätta.

Det finns ingen, ingen alls som skulle kunna ha gett mig den styrkan, ingen annan än ni. Jag vet att det var meningen att jag skulle uppleva allt som jag har gjort, för utan det skulle jag aldrig vara den jag är idag.

Hej allesammans! Alla som läser min blogg vill säga.

Idag har varit en helt okej dag på skolan. Jag har hunnit klart lite arbe´ten och så. Men imorgon har vi prov, as läskigt hurrni.

Nej men ärligt talat, det kanske går bra kanske inte. Med informationen att jag började plugga på provet kl 17.30 idag så kanske det inte leder till MVG, men vem vet, elr?

Gud vad min klass är bra, jag gillar er så mycket, vi känns som en liten familj. Vi vet licksom vart vi har varandra. Det är så fint, mihi. Syskon kärleken mellan Karin och Filippa är kanske den mest märkbara kärleken i klassen. Men jag tycker faktiskt om allihop, efter så lång tid som vi känt varandra så har det visat sig att alla är en riktigt bra klump människor, haha.

Nu ska jag gå och göra lite te, puss vänner!

Idag när jag gick till skolan så tänkte jag på hur fint det var, vädret alltså. Min kropp bar på konstiga känslor, mixade känslor mellan glädje och smärta. Ja nu låter jag lite som någon poet på 60+ men jag kunde inte hitta andra ord som stämde mer in.

Jag är så glad att jag har vissa männsikor i mitt liv som förstår, lyssnar och stöttar. Om jag inte hade just dom, ja vad skulle jag vara då?

Det är vad jag är tacksam för idag.

Måste bara meddela att jag är klädd top till tå (nästan) i min favoritfärg på klädesplagg: LILA! lila kofta, lila naglar, lila halsduk... och ja där tog det slut.

Fint känns det i alla fall.

Nu ska jag ta mig en sväng på internet medan alla klassmates jobbar, jag är nämligen klar med min uppgift! yay goodgirl!

Nu börjar en ny dag. Jag hoppas denna blir bra, medför någonting possitivt eller liknande. Gårdagen var svår och jobbig så jag hoppas att den här dagen blir bättre.

Dricker mitt morgon te och tänker väldigt mycket. Jag har insett att det kommer bli en jobbig tid framöver, men jag hoppas att den här tiden stärker mig och att jag hittar igen mig, mitt riktiga jag, någonstans på vägen.

Jag måste få min egen tid ibland, det är så viktigt. Min tid att tänka och förstå. Min tid att lära känna mig igen. Allt som JAG har gått igenom i livet har format mig, och vissa saker vill jag inte ska påverka det. Jag vill vara den där Rebecca som jag alltid varit.

Så ge mig tid, snälla.

Jag vet att det inte är kul, jag vet att det gör ont.

Men jag måste, jag kan inte annars, jag kan inte andas om jag ska leva såhär. Jag måste försöka. Det betyder inte att vi blir främlingar, men jag måste försöka. Snälla förstå, och förstå också att du betyder så mycket för mig. Oavsätt vart detta leder.

Gud! Ibland känner jag mig så förvirrad över allting, det finns ingen klarhet i någonting jag gör, tycker, känner, vill och så vidare. Jag tvekar, jag tvekar på allt. På om jag gör rätt, på om jag tänker rätt, på om min åsikt är rätt enligt all information jag fått: borde jag tycka såhär? vad är rätt? vad är fel?

Vad är det jag behöver? är det det här? är det något nytt? klagar jag i onödan? tror jag för mycket? tvekar jag för mycket?

Har mina instinkter någon sanning, vågar jag ta steget, tänker jag rätt. Tror jag rätt? är det så? vågar jag verkligen ta reda på hur det ligger till?

Är det meningslöst att ta reda på hur det ligger till? kommer jag bara bli besviken och ha mindre än vad jag har nu, förlorar jag på det? ( den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket )

Är det jag som är problemet? eller är det det som är problemet?

Vad är bästa lösningen? vad vore dumt att göra? vad vore naivt att göra?

Vad vore rätt att göra?

Ska jag leva i en lögn som är trygg? eller ska jag ta steget mot sanningen men leva i otrygghet? Vad är bäst?

Gud, åh gud. Om det är som jag tror, som mina instinkter sagt. Då vill jag få chansen, då vill jag ta chansen. Om jag visste allt så skulle det här inte vara ett svårt beslut.