Jag vill inte se dig, snälla kan jag få slippa ha dig i min omgivning. Blir så irriterad. Måste du finnas, måste du finnas där jag finns. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte . Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte . Jag vill inte. Jag vill inte.Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte . Jag vill inte. Jag vill inte!

Du gör allting så jävla svårt...

Så jävla leds, ja jag inleder även detta inlägg med leds. Men jag kan inte rå för att livet heter " Tråkigt" just nu.

Jag blir så besviken på mig själv ibland. Jag tror så bra om alla, jag tror att jag vet att det här är en jättefin människa. HAHA in your face sucker!!! Det var den inte alls nä. När hade gud planerat att jag skulle hitta den där underbara människan eller människorna som tänker som jag? Som vill hänga med till landet i en vecka och skita i skolan, skita i tider, skita i alla andras åsikter? VA?

Finns det inga sådana människor i världen? eller i den här staden? Ja, vad tror jag seriöst om denna stad? kanske inte mycket, men NÅGON som delar min längtan till frihet borde det ju finnas, en, en enda liten person? Nej.

Blir så besviken, att jag ens tror att folk tänker i samma banor som mig. Jag blir så irriterad över att jag tror att folk förstår mig. Jag blir så förbannad över att folk som kan vara så jäkla bra ska kladda ner sig med osäkerhet.

Ska det nu vara så att jag ska rätta mig efter alla andra? ska jag ändra mina tankegångar bara för att ingen annan tänker som jag? NEJ. Nej det tänker jag fan inte göra. Men olycklig kommer jag vara tills jag hittar någon som förstår någonting av livet. I alla fall det liv jag tänker leva.

Jag är så leds, jag är så mähä, jag orkar inteee!

Jag har haft en "jahaokejmendetvarjukul" känsla i två, snart tre dagar nu.

Helt död på glädje, förväntan och energi. Jag skulle kunna bli bjuden på en lyxkryssning till Karibien om två minuter, och jag skulle tacka nej. Jag känner att INGENTING är kul. Allt som jag brukar tycka är världens mest underhållande att syssla med, tycker jag är plain, plain och boring.

Så jävla kejdless.

Piss, gurka, gris.

Jaha, då var man vaken. Mitt sönder pillade nagellack har jag målat om, och jag känner mig en aning mer Rebecca när jag vandrar runt med någon rolig färg på naglarna.

Jag ska berätta för er vilken dåligt jobbig dag jag hade igår. Min mamma insisterar på att flytta någonstans där det finns en hiss ( vi bor nu på femte våningen och huset har ingen hiss ). Hon hade anmält sig på en lägenhet som jag absolut HATADE. Ja hat är ett starkt ord, men jag kan inte beskriva mina känslor för det huset eller området någe bättre än så.

Igår bestämde sig mamma för att gå och titta på lägenheten. Jag visste väl att om hon skulle gilla den så skulle det troligen bli mitt nya hem.

MEN, vet ni vad, MAMMA tyckte inte om den!!! Jag blev överlycklig! Förlåt lilla lägenhet, du passar säkert någon familj men inte min. Så dagen blev liksom bra ändå. Sedan att mamma insisterade på att äta kinamat till middag var ju inte heller dåligt.

Se där vad bra endel saker går ibland!

Nej men nu ska man till skolan och genomlida  ännu en tisdag.

Hejda.