Vad är det med mig ikväll, jag uppdaterar bloggen stup i kvarten. Jag antar att jag har mycket på hjärtat och skriver av mig, skriver ned exakt allt jag känner. Mjo det är nog så.

Klockan är Rebeccabordesovanu time. Rebecca sover inte nu, istället är hon rätt pigg och ivrig. Riktigt dåligt av mig tycker jag. Hur ska jag orka leva imorgon om jag inte får sova? HUM dags att bli trött.

Ska lägga mig i sängen och räkna får, för visst är det vad man gör när man inte kan sova? Jag tror det. Eller var det lamm? men skit samma, dom är besläktade i alla fall.

Nu ska jag räkna får/lamm i ett par timmar.

Godnatt!

Jag har just kommit på mig själv med att vara rysligt jobbig. Jag vet inte varför jag är så jobbig. Jag menar... jag gör impulsiva saker, som att exempelvis ge komplimanger till människor jag inte känner så väl. Jag gör det bara för att jag vill liksom. Det är i och för sig bra, men i den här staden betraktas det som udda, konstigt och jobbigt. Varför ska man engagera sig i liv som man inte ens kan relatera till?

Jag känner för det, jag känner för att vara spontan och impulsiv, jag vill även ta allt som medföljer detta. Som exempel att halva staden kollar snett på mig och tänker att jag är en överaktiv och hyper människa som borde sättas på pshyket.

Men allvarligt, nu är det så att jag är född skytt. Jag är frihetsälskare, jag är impulsiv, jag är överaktiv i allt som jag gillar... så är det bara. Jag antar att det bara är att infinna sig i det!

Måste bara påpeka att jag är stuck vid det där med bachata nu, och eftersom jag absolut inte kan dansa bachata så håller jag mig till att lyssna på musiken.

På exempelvis denna fina låt, eller fin... jo men den är ju faktiskt jättefin synd att den ska vara lite sorgligt nu också. Men något är säkert: Rebecca gillar den!

Och hurrni, skippa slidshowen och suckandet i början... för alla er lite känsligare menar jag då. Det finns ju alltid något att klaga på, men klaga på låten om ni nu ska klaga, för det är den jag fokuserar på.

Te extraño:

http://www.youtube.com/watch?v=mzxELRSR2vU

Jag har insett en sak, och jag antar att jag måste erkänna att det inte är första gången jag insett detta. Det har slagit mig en sisådär 150 gånger tidigare i mitt 17 åriga liv.

Nå varför hamnar jag alltid i den här situationen, varför? Jag har bett och bönat för att inte göra det. Samtidigt som jag insett att allt egentligen är mitt fel. Jag vill alltid ha vad jag inte kan få. Så är det bara oavsätt vad det handlar om. När det är inom räckhåll brukar det inte bli lika fantastiskt längre. Dock tvivlar jag på att tillgänglighet eller inte skulle ändra denna situation.

Jag måste bara erkänna för mig själv, jag måste inse sanningen. Fast där är ännu ett problem, jag ger fan aldrig upp. Så hur ska jag kunna intala mig själv att göra det den här gången? det vore som att övertyga en katt om att vattnet är dess bästa vän.

Jag antar att jag får infinna mig i att denna situation kommer vara väldigt länge, vilket dessa situationer har tendens att göra. Ända tills detta är inom räckhåll. Om det någonsinn sker.

Kanske är det inte guld... kanske är det bara guld i mina ögon.

Jag hade nyss suttit och skrivit av mig, skrivit ned allt som jag behövde få ut och allt som jag kände för just nu. Jag hade skrivit ett långt inlägg om livet. MEN vad händer? jo det blir något litet fel, och inlägget försvinner...

FYFAN vad det där inte gjorde min dag bättre. JÄVLAHORSKITHELVETESDAG!