Nu innan jag går och lägger mig måste jag skriva några rader till min man.

Jag längtar så mycket efter honom ibland, att jag kan bli frustrerande arg och kasta näsdroppar i väggen bara för att han inte har tid att vara med mig. Det händer inte ofta att han inte har tid, men när han inte har det då brakar helvetet lös inom mig. För jag vet ju att det betyder att jag måste vänta ännu längre innan jag får krama honom, beundra hans gulliga klädval, dricka te med honom i köket, prata om livet, diskutera framtiden, pussa på han fina afrikanska läppar... ja det är sånt som bara är livsviktigt nu för tiden. En vecka utan Joao... den veckan kommer troligen sluta i gråt.

Joao är barnslig, precis som jag. Vi skrattar tillsammans och inbland även åt varandra. Vi kan prata om problem, finnas där för varandra när det blir svårt.  Vi har det jättebra, självklart har vi ibland tjaffs som vilket annat par som helst, det är vi inte befriade från. Men jag tror det är bra, vi lär oss mer då, och speciellt så lär vi oss hur mycket vi verkligen betyder för varandra.

Jag blir nästan gråtfärdig ibland när jag tänker på oss. Vilken tur jag hade som bara råkade få gå förbi dig i vintras, och råkade fånga din blick, och råkade hamna på samma fest som du. Allt skulle verkligen kunna beskrivas som en film, för det var verkligen så. Något som aldrig skulle hända mig, bara alla andra.

Mitt hjärta är bara ditt och jag älskar dig så otroligt mycket!

Joao Mabiala och Rebecca Olaussen :D GUD vad fina vi är :D puss på oss!

Jag bara måste få uttrycka mig.

Jag blir så irriterad på människor som absolut inte förstår att alla är olika. Och som absolut inte kan försöka se något ur en annan persons synvinkel, utan är döds säker på att deras egen är den rätta.

Människor som gärna lyfter fram sig själv så ofta dom kan. Som gärna berättar om deras egenskaper som om dom vore ett pris, och på så sätt trycker ner andra och deras egenskaper. Omedvetet eller medvetet? Vilket som är lika oacceptabelt tycker jag.

En människa som klär sig i svart men pyntar sin personlighet med sin förmåga att prata, mest och oftast om sig och sina framgångar. En sådan person måste ha någonting, ett behov av att bli bekräftad, av sig själv eller av andra.

En människa som vet vem hon/han är och vad personen är kapabel till, en person som är nöjd över att vara just honom/henne, en sådan person skulle inte känna behovet att lyfta fram sig själv på det sättet, för dom vet att det kommer inget posetivt med det, dom vet att det bara framstår som arrogans och brist på respekt för andras åsikter.

Visst ska man ge sig själv credit om man är bra på något och om man lyckas med något man verkligen kämpat för. Men det finns en gräns för sådant, och vill man vara en öppen, social och vänlig person så ska den gränsen inte trädas över.

Men tyvärr är vissa för blinda för att se det.