Jag sitter här med mitt te som vanligt. Jag är otroligt trött och ska snart krypa ner i min säng som kommer lukta Joaos parfym. Då kommer jag bli ledsen tjej som saknar sin pojkvän. Jag tror dock jag överlever.

Måste bara kommentera en lite sak. Ni vet antikrundan, ja programmet. Jag är ingen storföljare av det men det kan vara ganska intressant ibland ( ja jag joinar Agneta 60+ ). Dock en återkommande reaktion jag ser i varje nytt inslag. Varje gång programledaren frågar personen som tagit med sig sin antikvitet om vad dom tror den är värd, då sker något underligt. Personen börjar nästan rodna, försöker dölja sit leénde och fnittrar nervöst. Det är som om dom nyss blivit kysst av sitt livs stösta kärlek. Alla vill veta vad saken dom släpat dit är värd, oavsätt om det är en knapp, en träslev från 1700 talet eller soffgrupp i rockoko. Spelar licksom ingen roll, varenda en blir röd om kinderna när det kommer till värde frågan.

När väl programledaren, eller ja antikvetaren ( har ingen aning vad dom kallas ) har berättat vad saken i fråga tros vara värd, så försvinner antingen de röda kinderna och fnittret eller så blir det ännu värre, detta beroende på om värdet  var lika högt som ägaren trodde, eller kanske högre? eller i värsta fall lägre.

Ja vissa har lite svårt att dölja när det pirrar i kistan... oavsätt om orsaken är kärlek eller pengar... eller kanske kärleken till pengar.

Jag och min helg har gästats av en liten vän som heter PMS. Mitt humör har varit en bergochdal bana, jag har gråtit över ett par skor som jag älskar och som alltid går sönder. Jag har känt sorgen för dessa skor, jag har känt den sorgen innuti mig, licksom i hjärtat. När man känner så starkt för ett par skor måste det vara någonting som är fel.

Om känslorna var så starka för dess skor så kanske jag inte ens behöver nämna vilka känslor jag hade alldeles nyss när Joao skulle lämna mig. Jag känner mig sjukt olycklig just nu. Jag vill inte att han ska vara någon annanstans än just här, med mig, just nu. Jag mår verkligen dåligt över detta. Vädret ute gör inte saken bättre, på något sätt får det vackra solljuset, den klarblåa himmelen och den gnistrande snön mig bara mer ledsen. Jag vill ha Joao, nu.

Varför ska jag vara kvinna? och varför finns kärleken?

Några saker jag funderat på såhär i min extremt känsliga period denna månad.

Jag har haft en stressande och jobbig vecka. Leds har man varit om vart annat, kanske också därför jag inte skrivit mycket på bloggen. Idag har jag haft PMS, ett jobbigt sydrom som drabbar mig en gång i månaden. Som min vännina Matilda brukar beskriva det så är jag lite väl frispråkig om vissa ämnen. Dessa ämnen brukar oftast vara: Kvinnoproblem, Samlag ( inte om mig själv då utan i allmänhet ), Sjukdommar och Åsikter. Detta brukar kunna chocka en och annan gammal dam på bussen. Men hey, vad ska jag göra, det är ett fritt land ni vet, haha, och ja det händer inte allt för ofta.

Men om nu lilla Asta 75, råkat hitta min blogg via vild surfing på internet, då vill jag varna för frispråk om kvinnoproblem just nu.

Jag har just nu värk, fasiken känner jag, det är allahjärtansdag på lördag! Inte tänker jag ligga och ha kramper då! NEJ TACK! Jag blev ivrig att hitta ett botemedel mot denna värk och sökte på google efter en lösning. Lösningen är tydligen örter... Jasså tänker jag som inte är örtexpert. MEN som tur är finns det något med på listan som jag känner igen: Kamomillte! Halleluja, ska testa det nu i några dagar. Hoppas det hjälper. Återkommer med information om hur effektiv denna metod är.

Nu ska jag umgås med min nya vän: Kamomill i teformat!

Natti Natti

Ja varför är allt så jobbigt? varför har jag naturprov på onsdag för till exempel? och varför kan jag inte svaret på mer än hälften av frågorna i cell häftet by now? varför fungerar inte skola online när man väl behöver det? varför är det redan tisdag imorgon? varför är det inte lov nu?

Ja det finns mycket att fundera över. Men jag orkar inte funder nu. Nu ska jag bara lata mig. Ja det kanske visst hjälper att lata sig när man har naturprov i övermorgon! JO vet ni varför!? för jag har fotografiskt minne... så det så.

Ja här kommer en kortsammanfattning av söndagen. Kanske är det helt ointressant... men nej det tycker inte jag.

Jag vaknar klockan åtta av att Joaos hemtelefon säger: You have: One New Message. Detta följs av ett pipande ljud och sedan en hetsig röst som babblar på portugisiska och emellanåt hörs: Joao! Joao! eeeey Joao!

Ja mysigt tänker jag. Lättad när oljudet slutar låta. Jag somnar om och tänker: mmmmm idag får jag sova ut för det är söndag. Klockan fem i 11 visade det sig att jag hade fel, fel, fel. Lisl ringde och påminde mig om teater repet som skulle vara klockan 12.00 Alltså 1 timma och fem minuter from now. Jag klädde på mig och sprang praktiskt taget hem för att äta frukost och fräscha till mig. Ja vi hann dit med nöd och näppe.

Väl på teatern skedde följande. Genomdrag av massa scener, jag somnade i en soffa och fick udda information om en 10 åring som inte kunde torka sig själv efter att denne varit på toaletten... Läskigt!

Sedan for jag hem, åt rester av kinamaten, gick till Joao. Vandringen dit tog ca en kvart längre en vad det normalt skulel ha gjort. Orsaken: SNÖ. Ja vi gosade på och nu är jag hemma. Mysigt!

Ett tips till alla er där ute: Åk INTE buss från skönsberg till navet när det är snökaos, risk för sladdning är extremt stor.

Japp nu ska jag sova och tacka för att jag överlevde bussresan hem.

Godnatt!

Japp ni kanske förstår vad detta inlägg ska summera? inte? nå läs då rubriken igen.

Ja vart ska man börja, jag hade världens mysigaste lördag, otroligt lyckad. Och nej, jag var inte på fest, faktum är att detta var en otroligt lyckad hemmakväll. Det började med att jag låg på golvet i mitt vardagsrum och lekte kryp jagis med Leo ( min brors 11 månader gamla bebis ). Det var sjukt roligt, Leo kan vara den sötaste ungen som finns och han är definitivt faster Rebeccas ögonsten!

Sedan kom Sanna upp för att hälsa på Leo. Hon tyckte nog han var väldigt söt hihi, för hon åmade sig och pratade bebisspråk. Sedan åt vi annanaspaj med min family. Det var gott! Efter detta beställde Sanna och jag kinamat ( !? ) vi vräkte i oss biff med pörjolök och kycklingcurry. SJUKT gott. Klocken 20.45 kom grabbarna ( Joao och Ridwan ), varför nämner jag klockslag? njae för att dom skulle ha kommit 20.00, bra där med tiden.

Vi spenderade resten av kvällen med att se en sjukt läskig skräckfilm. Alla låg under filtar och var skit rädda, kanske mest jag och Sanna då... men... men. Sedan såg vi Benjamin Button och ja resten av den toteln som jag inte kommer ihåg. Jag trodde denna film skulle vara sjukt överskkattad, men OJ jag hade fel. Den vcar sjukt bra, bra, bra, braaaaaa! och Rebecca grät i ca fem minuter non stop på slutet.

Ja helt sjukt bra kväll helt enkelt! Roligaste människorna och god mat. Marängsviss blev det också för allas information. Wieee lycklig Rebecca. Sedan sov jag hemma hos Joao, efter en taxi resa med Ridwan och joao.

Ah så bra. Men hur söndagen var... det skriver jag i ett separat inlägg annars blir detta en roman... haha.

Endel människor är så bra, så bäst. Sådana som förstår dig så bra. Som har samma typ av humor och inte kollar snett på dig bara för att du drar ett skämt. Jag har fått vittring om en ny rolig figur som vandrar på samma jord som mig. Jag har självklart förhoppningar på att denna människa kan vara en bra typ. Dock vet man ju inte, regel 1 är då att lära känna personen inna man dömmer. Rätt bra regel faktiskt. Oftast brukar det vara så att dom man har fått dåliga vibbar av innan man lärt känna personen, dom brukar vara dom intressanta människorna som är hur kul som helst. Tyvärr funkar det alltså tvärt om. Dom man tror är hur bra som helst, visar sig vara det motsatta. Men HEY alla funkar inte tillsammans. Sådant är livet.

Dock klappar jag personen jag nämner först i inlägget på axeln. Sådana bra åsikter, och ett sådant bra perspektiv. Ah jag hoppas "what I see is what i get" om ni fattar.

Roliga personer bara lyser upp min vardag. Tack att ni finns roliga, flummiga, filosofiska och teatraliska människor, ibland är ni bara bäst!

Det är ju sant, gud vad jobbig och åmig jag blir över min baby. Jag kan sakna honom som en... en... en... gris. Jag bara känner att jag MÅSTE ha honom brevid mig just NU. Jag MÅSTE ha hans läppar mot mina just NU.

Det är jobbig det där med kärlek, det är ju jobbigt att tycka om någon så pass mycket, någon som egentligen inte "måste" vara i ditt liv eller inte alltid har funnits där. Det betyder ju att liv skulle fungera utan denna personen också, du kanske inte skulle vara lycklig eller hel som person, men det skulle fungera. Då blir man ju så rädd, man vet att risken att personen i fråga en dag inte skulle finnas i ditt liv, ja den risken finns ju.

Hur skulle ditt liv se ut då? ibörjan skulle det vara ett bombnedslag, allt skulle vara förvirrande och helt svart. Jätte deprimerande och livet skulle kännas onödigt. Men efter ett tag skulle man reparera sig och kunna leva vidare, dock skulle personen alltid ha en del av mitt hjärta. Den där speciella personen för mig är ju som känt Joao.

Han är så speciell och viktig för mig. Jag inser ju själv att visst skulle jag överleva om han försvann ifrån mig. Men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig glömma honom. ALDRIG. Han betyder för mycket för mig.

Nu ska detta inte misstolkas, jag vill ABSOLUT INTE att han ska lämna mig. Jag älskar honom som en galning. Faktum är att anledningen till att jag skriver detta onödiga inlägg är just den att jag fasar den dag han inte finns i mitt liv. Dock hoppas jag den dagen aldrig anländer. Vi har ju licksom varanda, vi är vi. Jag älskar oss.

End of Story.