Jag sitter här med mitt te som vanligt. Jag är otroligt trött och ska snart krypa ner i min säng som kommer lukta Joaos parfym. Då kommer jag bli ledsen tjej som saknar sin pojkvän. Jag tror dock jag överlever.

Måste bara kommentera en lite sak. Ni vet antikrundan, ja programmet. Jag är ingen storföljare av det men det kan vara ganska intressant ibland ( ja jag joinar Agneta 60+ ). Dock en återkommande reaktion jag ser i varje nytt inslag. Varje gång programledaren frågar personen som tagit med sig sin antikvitet om vad dom tror den är värd, då sker något underligt. Personen börjar nästan rodna, försöker dölja sit leénde och fnittrar nervöst. Det är som om dom nyss blivit kysst av sitt livs stösta kärlek. Alla vill veta vad saken dom släpat dit är värd, oavsätt om det är en knapp, en träslev från 1700 talet eller soffgrupp i rockoko. Spelar licksom ingen roll, varenda en blir röd om kinderna när det kommer till värde frågan.

När väl programledaren, eller ja antikvetaren ( har ingen aning vad dom kallas ) har berättat vad saken i fråga tros vara värd, så försvinner antingen de röda kinderna och fnittret eller så blir det ännu värre, detta beroende på om värdet  var lika högt som ägaren trodde, eller kanske högre? eller i värsta fall lägre.

Ja vissa har lite svårt att dölja när det pirrar i kistan... oavsätt om orsaken är kärlek eller pengar... eller kanske kärleken till pengar.

Jag och min helg har gästats av en liten vän som heter PMS. Mitt humör har varit en bergochdal bana, jag har gråtit över ett par skor som jag älskar och som alltid går sönder. Jag har känt sorgen för dessa skor, jag har känt den sorgen innuti mig, licksom i hjärtat. När man känner så starkt för ett par skor måste det vara någonting som är fel.

Om känslorna var så starka för dess skor så kanske jag inte ens behöver nämna vilka känslor jag hade alldeles nyss när Joao skulle lämna mig. Jag känner mig sjukt olycklig just nu. Jag vill inte att han ska vara någon annanstans än just här, med mig, just nu. Jag mår verkligen dåligt över detta. Vädret ute gör inte saken bättre, på något sätt får det vackra solljuset, den klarblåa himmelen och den gnistrande snön mig bara mer ledsen. Jag vill ha Joao, nu.

Varför ska jag vara kvinna? och varför finns kärleken?

Några saker jag funderat på såhär i min extremt känsliga period denna månad.