Haha, jag satt just och kollade lite efter vita viner, tänkte att man kanske borde investera i något liknande när det ska bli partaj. Jag skrattade smått för mig själv då jag läste beskrivningen på ett vin:

"Ungdomlig, jästaromatisk doft med inslag av päron, citrus och gröna marmeladkulor"

jasså gör man vin som smakar marmeladkulor också? Det viste jag inte. Jag tyckte i alla fall att detta var väldigt kul. Om det beror på att jag är trött eller att jag har otroligt dålig humor vet jag inte. Men något är det.

Nu blir det krama kudde, Gånattt!

Ja säga vad man vill om denna människa, det får man göra. Men ikväll när jag slötittade på tv med min älskling, så sa Peter Siepen något mycket bra.

"Jag blir kär i människan, inte i könet"

Ja för att detta nu inte ska misstolkas så handlade det om hans sexuella läggning.

Jag håller helt och hållet med honom, fint sagt, bra sagt.

"How I love to be around this particular place I found
No stress at all would waste our time
Nobody's letting anybody down, it's a world of it's own in here
We get to do what we decide to"

Ja Magnus måste väl ändå ha prickat rätt där, om han nu har hittat ett sådant ställe som han sjunger om så kan han väl ta med mig dit? eller?

Ja för att övergå till vardagen så har jag suttit och pillat på plugg de senaste timmarna. Okej nu ljuger jag. Jag kanske har pillat på pluggandet i en timma och spenderat resten med att lyssna på musik och fundera över livet. Men back to the plugg, jag fattar absolut inte hur det är meningen att jag ska kunna skriva en uppsatts om Tamil Tigers och deras bakgrund från deras synsätt, och använda både böcker, internet och artiklar, NÄR jag inte kan hitta en enda bok som beskriver varför dom formade Tamil Tigers!!!

Kan någon skriva en bok om det kanske? skulle behöva den klar tills imorgon! Okej, ah men gud vad gulligt av dig.

Nu ska jag lyssna på bra musik... kanske The Kooks, lite British accent är inte fel.

Hajsan sa langa!

Jag är säker, jag har varit här förut. Precis här, i samma situation, på samma ställe. Jag kan inte annat än att uttrycka det genom att skriva av mig. Musik får mig att tänka på det ännu mer. Det kommer inte försvinna, inte alls. Eller, jo kanske, men det dröjer nog ett tag. Ett långt tag. Jag önskar att jag bara kunde skriva ner varje milimeter av vad jag ser och känner. Allt skulle kunna bli så mycket lättare då. Samtidigt som det skulle kunna ge förödande konsekvenser.

Det jag kan göra är att fortsätta såhär, fortsätta att bli påminnd, att varje liten sekund bli påmind. Så jävla jobbigt, så jävla piss men ändå så bra.

Bittersweet liksom.

Varför kan det inte bara få vara sweet?